Jag råkade läsa en deckare, och jag gillade den

Bok 10 2015 - I tystnaden begravd av Tove Alsterlind

Deckare brukar jag bestämt hålla mig ifrån, ty jag har fördomar om sådana. Den här trodde jag var en romaaaaan. Jag har haft den som e-bok i mobilen i två år nu, som bra-att-ha-läsning. DN brukar bjuda sina prenumeranter på e-böcker ibland, jag har samlat på mig ett gäng. Jag började tillslut med denna i väntan på en buss.

Inledningen är förstås ett mord, på en eljest gubbe i Tornedalen. Tornedalen! Boken utspelar sig också i Sollentuna, Karelen och Sankt Petersburg och miljöbeskrivningarna är en av bokens stora styrkor. (En parentes: När jag var yngre skumläste jag alltid miljöbeskrivningar i ultrarapid för att komma framåt i handlingen. Har uppenbarligen blivit mer tålmodig.) Perspektiven skiftar mellan en journalist som söker sitt ursprung, en pensionerad polis som inte kan låta bli att gräva i det inledande mordet, och en ryss med skiftande identiteter på flykt. Ganska uppenbart att det är en deckare kan en tycka, ja. Såhär i efterhand är det en hel del som är enligt receptet. Det här med pensionerad polis och grävande journalist... Skulle önska att deckarförfattare var lite mer påhittiga i val av yrken till sina karaktärer. Jag hade också svårt för inslagen av relationstrubbel och "romantik", i brist på bättre ord, som kändes, jag vet inte, inslängda för att tillfredsställa en lysten läsarskara. I övrigt inga invändningar. Bokens kärna är berättelsen om några av de svenskar som utvandrade till Sovjet i början av 1900-talet, med drömmen om att bygga en arbetarrepublik. Och kanske framför allt vad som hände med dem som blev kvar väntandes. Jag tänkte först, varför hitta på en mordgåta, varför inte bara skriva en romaaaan, författaren har ju gott om kött på benen för en sådan. Men å andra sidan, som ett sätt att sprida kunskap om sovjetutvandrarna och deras öden är nog en deckare ett medel som når fler läsare.

Att läsa någon annans egenterapi

Bok 9 2015 - Felicia försvann av Felicia Feldt

Fick syn på den på bibblan och kunde inte låta bli. Som när jag har svårt att inte bläddra i skvallertidningar om de ligger i något väntrum. Och snabbt gick den att läsa. Tur det, annars tror jag inte jag hade klarat av att läsa färdigt. Känslan av att tjuvläsa dagboksanteckningar om något väldigt infekterat. Rent litterärt får jag inte ut mycket av den här boken. Jag förfärar mig en del, jag undrar vad som är sant, jag vill höra fler versioner. Men det här är bara räckor av anklagelser och självömkan som inte leder någon vart. Googlade fram ett par recensioner som ändå menade att språket var bra. Jag vet inte jag. Det var ju inte journalistprosa (det värsta jag vet) men det låg istället nära sådan prosalyrik som i mina öron mest klingar pretentiöst. Nä! Men lite sugen att läsa Anna Wahlgrens självbiografier blev jag allt. Det här var för övrigt en bra recension som jag skriver under på.

Som en bibel

Bok 8 2015 - Gryning över Kalahari av Lasse Berg

Vad ska jag säga, jag älskar den här boken, det känns som om den förklarar allt. Den ger perspektiv, minst sagt. So what om mänskligheten har pysslat med krig och kvinnoförtryck i femtusen år. Det är en fis i rymden och knappast vår ursprungliga natur. I 95 000 år eller mer kanske vi gjorde något helt annat. Som att dansa, slappa och prata i jämlik gemenskap. Hoppfullt och sorgligt på en gång.

Lite cred till Jean M Auel

Bok 7 2015 - De målade grottornas land av Jean M Auel (sista delen i serien Grottbjörnens folk)

Grottbjörnens folk, den där tantsnuskserien? Ja, ja, visserligen lärde de första böckerna i serien mitt mellanstadie-jag om sex på ett roligare sätt än Kropp&Knopp-spalten i Kamratposten, men, det är inte det som är grejen. Och i den här boken har Auel för övrigt nästan helt lämnat sexskildringarna för otroligt, och då menar jag otroligt, detaljerande beskrivningar av stenåldersvardag och ...grottmålningar. Vilket kan upplevas som mördande tråkigt om man inte, som jag, sedan barndomen haft "förr i tiden" som specialintresse. Ju mer förr i tiden, desto bättre. Och mycket mer förr än 25 000 år går inte att komma i skönlitteraturen (vad jag vet?). Så jag plöjer den här boken med bibehållet intresse till sista sidan, och läser sedan på om författaren. Vilken research hon har gjort och vilket enormt skrivjobb hon gått i mål med, ju. Många gånger när jag sedan läser Lasse Bergs Gryning över Kalahari tänker jag "precis som i Grottbjörnens folk!", nästan som hon gjort fiktion av det man i nuläget vet och tror om de första européernas sätt att leva.

Ayla, huvudpersonen, påminner om en flickbokshjältinna med sin klokhet, godhet och skönhet. Stenålders-Kulla-Gulla alltså, och ännu mer, nästan superhjälte, allra minst geni. Hon uppfinner hejvilt och tänker ständigt nytt. Men det gjorde ju Leonardo Da Vinci också, klart det fanns bortglömda kvinnliga genier som hon i historien. Det är roligt att tänka sig Ayla som ett slags urmoder.

Även om jag faktiskt tycker det är intressant att läsa om vilka örter Ayla plockade och gjorde läkande te på, blir det lite tjatigt att det beskrivs varje gång hon gör det. Och varje gång hon ammar (den ömma igenkänningen jag som ammande mor känner första gången blir sedan liksom urvattnad). Händelser från de tidigare böckerna kan behöva återberättas någon gång, men inte stup i kvarten. Det är mycket som blöts och stöts och upprepas, med andra ord. Rent språkligt är det väl inte så mycket att hurra över i den här boken. Dialogerna... nej. Men den här världen som böckerna byggt upp, den fascinerar mig oerhört. Så kudos till Jean! (Som för övrigt fyller år samma dag som jag och är finskättling, född Untinen.)

Moa vs. Ivar

Bok 5 och 6 2015

Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson

För tio år sedan läste jag litteraturvetenskap med genusinriktning, Ebba Witt-Brattström var min professor och för varje kanoniserad manlig författare ställdes en kvinnlig i bredd. Moa var nog den som stod allra bredast bredvid sina manliga kollegor i 30-talets arbetarlitteratur. Ebba visade på hur hon influerat autodidakterna med Ivar och (maken) Harry i spetsen. Harry har jag läst och tyckt mycket om, men Ivar tappade jag helt lusten för på den där kursen. Jag rotar fram vad jag skrev i en gammal hemtenta:

“Där de manliga trettiotalsförfattarna förespråkar fri kärlek eftersträvar Moa Martinson framför allt öppenhet och förståelse för den kvinnliga sexualiteten och allt som den tillhör. Moa Martinson visade att sexuell frigörelse för kvinnorna var något mycket mer komplicerat än vad hennes manliga kollegor verkade tro. Den fria kärlek de förespråkade kunde för kvinnor innebära riskfyllda, till och med dödande aborter, könssjukdomar, oäkta barn, utanförskap och fattigdom. Med Kvinnor och äppelträd och efterföljande böcker gick hon i dialog med de manliga primitivisterna för att visa sexualitetens problematik ur ett kvinnligt perspektiv.”

Men det var en slump att jag läste de här böckerna parallellt. Den här andra graviditeten ville jag, precis som den förra, gärna läsa förlossningsberättelser. Men när jag tidigare plöjde föräldraforum på nätet ville jag nu ha ett annat perspektiv. Därav Egalias döttrar (se inlägg nedan) och Kvinnor och äppelträd. Det finns en scen när den ena huvudpersonen, Sally, föder ensam på golvet i sin lilla stuga.

Ivars bok Kungsgatan blev vald till årets “Stockholm läser”-bok. Så jag tänkte okej då, det är väl dags.

Moas bok sträckläste jag. Att inte hon var den som fick sitta i Svenska akademien och ge sig själv Nobelpris istället! (Inte för att Ivar fick det heller, men nog tycker jag att Moa är ett större geni än både hennes ex Harry och Eyvind Johnson tillsammans!).
Ivars tegelsten är jag inte färdig med än, fyra månader efter start. Hans syn på kvinnlig sexualitet stör mig fortfarande mest, men dessutom är han tråkig. Jag blir inte nyfiken på vad som ska hända hans romankaraktärer, de känns som typer och inte människor. Han har sina stunder, framför allt när han beskriver glappet mellan generationer, de komplicerade förhållandena mellan huvudpersonerna och deras föräldrar. Hur de unga vuxna både vill förkasta sina föräldrar och allt de står för, och få deras uppskattning och beröm. Kanske tar sig Kungsgatan än mer på slutet, men jag har inte lust att lägga mer tid på den.

Vårvinterläsning

Bok 4 2015 - Trollvinter av Tove Jansson (omläsning)

Det finns en muminbok för varje årstid. Det här är förstås vinterns, men också den tidiga våren, vårvinterns. Vårvintern när solen skiner över snön, det skymtas fläckvis mark under den och talgoxen sjunger vårsånger. Jag tror att personer uppväxta norr om Dalälven är mer känsliga för den, vårvintern och den stora vårväntan. En solig dag framåt och två snöstormar tillbaks. Mumintrollet som hänger guldband i öronen den första dagen som solen väntas tillbaka och sedan i förtvivlan ser den försvinna bortom isen igen. Isen, jag tänker på den massiva runt Helsingfors vintern 2009-2010, hur jag efter jobbet gick ut på den och undrade hur den nånsin skulle kunna smälta hur mycket än solen sken.

Det var en dag med vårvinterkänsla och jag låg på soffan i min blandning av sjukskrivning och gravidledig väntan och läste nästan hela boken i ett svep. Tänkte på hur flera av böckerna har uppväxt och frigörelse som ett tema, barner som provar att släppa taget om familjen. I den här boken alltså Mumin som på egen hand tar sig an vintern. Samt alla oväntade och svältande gäster som dyker upp efter den stora kylan. Lär känna Too-ticki och andra mer skygga varelser, ser lilla My mest på avstånd när hon tillägnar sig alla vintersporter. Klarar sig, ända tills isen spricker, My behöver räddas och Mumin räddar men rämnar i vattnet. Då blir han förkyld. Och då vaknar mamman. Ännu behöver han mamman att återvända till och omhändertas av. En fin bild av en uppväxt, en sån med frihet under ansvar och en självklar trygghet i bakgrunden.

Pirater vs. rysk poet

Bok 3 2015 - Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson

Skådespelerskan Louise Ryme läste den här boken för mig till och från jobbet mina sista arbetsveckor. Det var ett lyxigt sätt att få i sig boken. Hennes tonfall och skånska, det låter klyschigt men, det blev en levande bok. Hon läste inte bara för mig förstås, boken var P1:s Radioföljetong. (Älskar P1!)

Amanda Svensson verkar ha roligt när hon skriver. Det känns i alla fall så, som att hon leker. Det gör hon säkert inte, men språket lockar en att tro det. Hennes formuleringar, ordval och referenser är alltid på pricken, tycker jag. (Det spelar säkert in att vi båda är 80-talister.) Boken börjar också som en lek, men det roliga, om det någonsin är roligt, tar snabbt slut. Den 19-åriga huvudpersonen börjar på folkhögskola. Hon träffar en jämngammal pojke, blir äntligen sedd av någon. Fast... det blir hon ju inte. Hon blir projektionsyta för hans fantasier. Och han är tyvärr helt sjuk i huvudet. En pojke som hatar kvinnor.

Tack och lov är det här en sjörövarsaga och inte en deckare, även om det nu när jag tänker på det kan hittas likheter mellan Lisbeth Salander och huvudpersonen och hennes kompanjon. För hon får en kompanjon, en partner i brott, någon som äntligen ser henne, både i fantasin och i verkligheten. Hon är lite för bra för att vara sann, Ilse som hon heter. Men jag köper det, för det är trösterikt. Och för att jag köper allt Amanda Svensson skriver, av pur beundran.

Från såg till hylla

Läst förut: The Hunger Games Trilogy av Suzanne Collins

Fick dåligt samvete över att såga den där Det är så logiskt... Men läste vad jag skrivit igen och höll med mig själv. Kom på att jag faktiskt skrev ner vad jag tyckte när jag läste Hunger games-böckerna, och tog fram den texten som jämförelse. Så här hyllade jag dem:

Jag går omkring med en ständig ångest under tiden jag läser trilogin The Hunger Games - Catching Fire - Mockingjay. Först undrar jag om det är det mest beroendeframkallande jag stött på i bokväg, att det helt enkelt är abstinens. Sen konstaterar jag att det är samma molande känsla i magtrakten som när jag gjort något jag ångrar, när jag varit dum.

Till skillnad från den stora drösen ungdomsböcker med kärlekstema är The Hunger Games mer än så - med teman på många fler nivåer än huruvida “de ska få varandra”. Jag ska inte ljuga och säga att det inte intresserar mig, men utöver det är det den här ångesten, som jag vill tro beror på något annat än att jag inte vet om huvudpersonerna ska få ihop det. Jag grubblar över hur människor beter sig i extrema situationer. Och hur jag själv skulle göra? Hur gör man för att behålla sin empati när världen är ordnad så att man klarar sig bättre om man inte har någon?

I böckerna två och tre, när upproret växer till krig, visas med all önskvärd tydlighet hur ingen sida i ett krig kan vara god. Jag tänker att böckerna skulle vara utmärkta att använda i samhällsundervisningen i skolan, eller varför inte i filosofin. Här finns då gott om diskussionsunderlag.

Språket är avskalat, koncist. Det är vilsamt på något vis, jag följer med motståndslöst. Det är också väl synkat med huvudkaraktären, berättarrösten. Hon, Katniss, är ju också mycket rakt på sak, så lite romantiker som man kan bli. Och trots allt sitt hjältemod är hon inte någon frälsarfigur, utan tämligen mångbottnad. I bok två och tre tycker jag stundtals rätt illa om henne. Hon är helt enkelt ytterst mänsklig, om än väldigt duktig på att skjuta med pilbåge och utföra hjältedåd, och jag tror att mycket av min ångest beror på det. Det går inte att avfärda henne. Hon skulle kunna vara rebell från Syrien, barnsoldat i Uganda, förtryckt och isolerad i Nordkorea. Någon av alla dem jag inte orkar tänka på. Nu blir jag tvingad och plötsligt har alla mina skydd rivits ner. Jag kan inte läsa tidningen, för då påminns jag ju igen och igen om att även om romanvärlden kan tyckas helt barbarisk med sina direktsända barnamord, är verkligheten värre. Det är olidligt. Jag ser mig själv i de bortskämda, empatilösa huvudstadsinvånarna, de som Katniss föraktar. Och jag skäms. På det sättet tror jag att jag är den ideala läsaren, att författarens syften når mig precis som det var tänkt. Vilket förstås får mig, lätt bekymrad, att undra hur “dagens ungdom” läser serien. Blir det bara team Peeta eller Gale över alltihopa? Det skulle nog vara bra om samhällslärarna i högstadiet och gymnasiet styrde upp lite här! tänker jag igen.

På tal om Peeta så är han i mina ögon både det bästa och det sämsta med trilogin. Visst, han är ju helt underbar, maskrosen som lovar nytt liv (för att använda en liknelse ur boken). Men finns det så fantastiska människor som han? Då i princip alla andra karaktärer visar både bättre och sämre sidor, framstår Peeta som ett under av osjälvisk kärlek och godhet, en vältalig svärmorsdröm som både bakar och målar tavlor. Visst kan han bli arg och ledsen, men då av de rätta anledningarna. Författaren måste se till att han blir hjärntvättad innan han kan bete sig på ett mindre trevligt sätt, och till och med det lyckas han övervinna. Jag är team Peeta förstås, men jag är tveksam till att hans like står att finna annat än i fiktionen.

Jag såg för övrigt filmen först. Med filmen färsk på näthinnan tyckte jag att första boken var i det närmaste genial. I andra och tredje delen kompliceras både intrig och karaktärer, och det är inte alltid jag tycker att det funkar. All action är förlorad på mig, och jag blir less på att varje kapitel slutar med en obligatorisk cliffhanger. Istället skulle jag vilja ha mer förklaringar till varför huvudpersonerna beter sig som de gör. Mer psykologi! Men i slutändan kapitulerar jag ändå, och längtar lite tills min dotter blir tonåring så jag kan läsa och diskutera med henne.

Feel good för svennekidsen

Bok 2 2015 - Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo

Jag är svag för genren "ungdomsböcker". Det tog rätt lång tid för mig att fatta att en faktiskt fick gå till bibliotekets vuxenavdelning och välja böcker utan att vara helt vuxen. Jag höll mig främst till ungdomsfacket ända upp i gymnasiet, innan influenser från mer bildade hem fick mig att förstå att en bokmal förväntas läsa Kafka och sånt. I många fall kan dock uppdelningen mellan ung och vuxen kännas oklar. Jag tänker mig att en ungdomsbok är en bok skriven för unga människor. Gott så. En ung människa har ju alla varit och har alla i sig nånstans. Jag älskade senast Hungerspelen-serien och Cirkeln-diton. Tar fortfarande en sväng till ungdomsavdelningen på biblioteket ibland och hittade vid en sån Lisa Bjärbos första bok. Hennes namn kände jag igen på grund av hennes blogg, som jag följde ett tag. (Hon var nämligen gravid i samma vecka som jag var, för cirka tre år sedan, och jag läste då maniskt ett gäng bloggar vars skribenter var i samma tillstånd.) 

Den här boken känns däremot skriven för ungdomar, kids mer än den allmängiltiga unga människan. Visst slår ett och annat an i den inre tonåringen när jag läser, men än mer frustar den inre tonåringen irriterat av att det känns för inställsamt ungdomsanpassat. Lagom lättsmält liksom, som om tonåringen inte kan ta till sig svårare eller djupare. 

Nej, den är varken svår eller djup. Känslan är snarare feel good hollywoodstyle. Den charmiga, struliga men ack så söta flickan (lite manic pixie dream girl över henne, trots att det faktiskt inte är en kille som hittat på henne). Den snälla men lite tråkiga pojken. Välartade medelklassbarn i villaidyllen som dricker sig fulla vid någon fest ibland, men inte redlöst, som skolkar ibland, men gör sina matteläxor. Flickan och pojken har alltid varit bästa vänner (bara det gulliga i det liksom, jag känner ingen som haft ett sånt bästisförhållande på riktigt, bara sett på film). Förvecklingar uppstår när pojken inte kan hålla sin fyra år långa förälskelse hemlig längre. Dessutom finns här den obligatoriska kraschade villaidyllen: en skilsmässa. Och! Ett inslag av oskyddat sex. Är det bara jag som får känslan av formulär 1a för genren ungdomsbok? Jag vill inte förringa hur jobbigt det kan vara att vara olyckligt kär, att ha föräldrar som skiljer sig, att vara orolig för en oönskad tonårsgraviditet. Jag tycker tyvärr att det är just vad boken gör. De skilsmässor jag har erfarenhet av har varit något helt annat än den som beskrivs, och det gör mig lite provocerad. Har en känsla av att jag som tonåring hade avfärdat boken med ett favoritcitat av Morrissey: It says nothing to me about my life. Eftersom jag nyss läst Arkan Asaad (se två inlägg ner) börjar jag också fundera på hur en kille som han, eller hans romankaraktär, nittonåringen Amàr, hade uppfattat den här boken. Stackars rika och trygga svennebarn liksom, såg du din mamma lite full en gång?

Språket känns väldigt bekant. Stilgreppet är någon slags självironi vanlig bland ungdomar, inklusive mig själv, när jag var ung (00-tal). En säger till exempel "Det var ju jättesmart av mig, verkligen" fast en egentligen menar tvärtom. Det blir tröttsamt i längden, hoppas dagens tonåringar lagt av med det. Boken blir också tröttsam rätt fort. Men vadå, måste en bok ha nåt slags psykologiskt djup för att vara bra? Jamen det tycker jag. Ungdomsbok eller ej. Finns ju mängder av bilderböcker som håller det måttet, så det borde inte vara så svårt. 

I Födslopalatsets inre

Läser förlossningslitteratur. Till den där Att möta förlossningssmärtan hör avslappningsövningar som jag lyssnar på varje kväll. En ska då föreställa sig en trygg och vacker plats att föda på, och när jag har gjort det har jag också kommit att tänka på Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Visst födde kvinnorna i palats i landet Egalia? Jag har inte läst boken sedan jag var arton, men den står i bokhyllan. Hittade där en annan sorts förlossningsberättelse i kapitlet I Födslopalatsets inre.

När direktör Bram ska föda finns en ceremonimästare, två barnmorskor och en kör på plats. Samt förstås de inbjudna gästerna. Rummet är trekantigt med statyer i hörnen. En orgel spelar, kören sjunger de sånger som hör de olika faserna till. Direktör Bram styr och kommenterar själv förloppet i mikrofon. Barnmorskorna masserar och smörjer henne med oljor. Hon arbetar sig igenom förlossningen i njutning och extas.

"Barnmorskorna gned henne över höfterna och korsryggen. Bram stönade vällustigt. Hon smordes in med exotiska oljor i livgångsöppningen. Hennes andedräkt blev högre och övergick i ett jämnt, rytmiskt brus av vällust. Barnmorskorna arbetade intensivt, gned in henne med väldoftande krämer överallt på kroppen, masserade livsläpparna, gjorde dem varma och mjuka, redo för sista insatsen. Bram grep mikrofonen och förkunnade: 'Huvudet kommer ut ur livmodersmunnen!'"

Ska anamma tanken att föda ärofullt och i njutning, men tycker inte det här med publik är så tilltalande. Däremot födslopalats. I staden Egalsund var det nya födslopalatset "den största engångsutgift kommunen haft i sin budget". Mer sånt tack, landstinget.

Action-dokumentär

Bok 1 2015 - Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad

När jag skulle kolla hur länge Skärholmens bibliotek hade öppet idag såg jag att de hade en bokcirkel om någon vecka. Jag älskar bokcirklar. Den aktuella boken var Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad. Den fanns som e-bok så jag laddade ner den och läste lite då och då under dagen. 150 e-sidor gick snabbt att läsa ut. Det var också en snabb bok, som action, med drama och tragik som beskrivs pang på med några direkta meningar. En action-dokumentär om svåra saker. Att innehållet är självupplevt och självterapi framgår i efterordet, men känns från första sidan. Det är inte språkligt finlir, snarare att häva ur sig sådant som burits tungt och för länge.

Amàr följer med till Kurdistan för att hälsa på sin pappas släkt. Snart går det upp för honom att han förväntas gifta sig med sin kusin, Amina. När han säger nej blir han utfryst ur familjegemenskapen. Hans pressade pappa får en hjärtattack. Vad göra? Amàr ger med sig och någon dag senare är han gift. Efter bröllopet reser han lättad hem till Sverige, men inser redan på hemvägen att den psykiska pressen bara har börjat. Nu måste han försörja sin fru, se till att få henne till Sverige. När han får veta att det kan ta år av migrationsprocessande innan Amina kan komma andas han ut, men dämpar sin underliggande ångest med alkohol och sex tills han i en ganska klyschig, men säkert sann scen slår handen i spegeln och med blodig näve stannar den spiralen. Istället blir han kär och flyr från Migrationsverkets handlingar och dagliga samtal från den pressade och pressande fadern, in i en första kärlek. Det blir också ohållbart. Hela boken är flykt och ångest. Slutet är en ljusning.

Det går så fort att läsa att jag inte riktigt hinner ta in bokens händelser. Desperationen, känslan av instängdhet slår dock emot mig på varje sida. Det är engagerande, jag funderar hela tiden på lösningar, hur borde han ha gjort istället? Som om jag skulle ha något att säga om det, annat än att huvudpersonens problem ger perspektiv. Min förvärrade foglossning till exempel, ett tillfälligt handikapp som gör att jag hinner läsa mer. Och starta en bokblogg.