Jag är svag för genren "ungdomsböcker". Det tog rätt lång tid för mig att fatta att en faktiskt fick gå till bibliotekets vuxenavdelning och välja böcker utan att vara helt vuxen. Jag höll mig främst till ungdomsfacket ända upp i gymnasiet, innan influenser från mer bildade hem fick mig att förstå att en bokmal förväntas läsa Kafka och sånt. I många fall kan dock uppdelningen mellan ung och vuxen kännas oklar. Jag tänker mig att en ungdomsbok är en bok skriven för unga människor. Gott så. En ung människa har ju alla varit och har alla i sig nånstans. Jag älskade senast Hungerspelen-serien och Cirkeln-diton. Tar fortfarande en sväng till ungdomsavdelningen på biblioteket ibland och hittade vid en sån Lisa Bjärbos första bok. Hennes namn kände jag igen på grund av hennes blogg, som jag följde ett tag. (Hon var nämligen gravid i samma vecka som jag var, för cirka tre år sedan, och jag läste då maniskt ett gäng bloggar vars skribenter var i samma tillstånd.)
Den här boken känns däremot skriven för ungdomar, kids mer än den allmängiltiga unga människan. Visst slår ett och annat an i den inre tonåringen när jag läser, men än mer frustar den inre tonåringen irriterat av att det känns för inställsamt ungdomsanpassat. Lagom lättsmält liksom, som om tonåringen inte kan ta till sig svårare eller djupare.
Nej, den är varken svår eller djup. Känslan är snarare feel good hollywoodstyle. Den charmiga, struliga men ack så söta flickan (lite manic pixie dream girl över henne, trots att det faktiskt inte är en kille som hittat på henne). Den snälla men lite tråkiga pojken. Välartade medelklassbarn i villaidyllen som dricker sig fulla vid någon fest ibland, men inte redlöst, som skolkar ibland, men gör sina matteläxor. Flickan och pojken har alltid varit bästa vänner (bara det gulliga i det liksom, jag känner ingen som haft ett sånt bästisförhållande på riktigt, bara sett på film). Förvecklingar uppstår när pojken inte kan hålla sin fyra år långa förälskelse hemlig längre. Dessutom finns här den obligatoriska kraschade villaidyllen: en skilsmässa. Och! Ett inslag av oskyddat sex. Är det bara jag som får känslan av formulär 1a för genren ungdomsbok? Jag vill inte förringa hur jobbigt det kan vara att vara olyckligt kär, att ha föräldrar som skiljer sig, att vara orolig för en oönskad tonårsgraviditet. Jag tycker tyvärr att det är just vad boken gör. De skilsmässor jag har erfarenhet av har varit något helt annat än den som beskrivs, och det gör mig lite provocerad. Har en känsla av att jag som tonåring hade avfärdat boken med ett favoritcitat av Morrissey: It says nothing to me about my life. Eftersom jag nyss läst Arkan Asaad (se två inlägg ner) börjar jag också fundera på hur en kille som han, eller hans romankaraktär, nittonåringen Amàr, hade uppfattat den här boken. Stackars rika och trygga svennebarn liksom, såg du din mamma lite full en gång?
Språket känns väldigt bekant. Stilgreppet är någon slags självironi vanlig bland ungdomar, inklusive mig själv, när jag var ung (00-tal). En säger till exempel "Det var ju jättesmart av mig, verkligen" fast en egentligen menar tvärtom. Det blir tröttsamt i längden, hoppas dagens tonåringar lagt av med det. Boken blir också tröttsam rätt fort. Men vadå, måste en bok ha nåt slags psykologiskt djup för att vara bra? Jamen det tycker jag. Ungdomsbok eller ej. Finns ju mängder av bilderböcker som håller det måttet, så det borde inte vara så svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar