Från såg till hylla

Läst förut: The Hunger Games Trilogy av Suzanne Collins

Fick dåligt samvete över att såga den där Det är så logiskt... Men läste vad jag skrivit igen och höll med mig själv. Kom på att jag faktiskt skrev ner vad jag tyckte när jag läste Hunger games-böckerna, och tog fram den texten som jämförelse. Så här hyllade jag dem:

Jag går omkring med en ständig ångest under tiden jag läser trilogin The Hunger Games - Catching Fire - Mockingjay. Först undrar jag om det är det mest beroendeframkallande jag stött på i bokväg, att det helt enkelt är abstinens. Sen konstaterar jag att det är samma molande känsla i magtrakten som när jag gjort något jag ångrar, när jag varit dum.

Till skillnad från den stora drösen ungdomsböcker med kärlekstema är The Hunger Games mer än så - med teman på många fler nivåer än huruvida “de ska få varandra”. Jag ska inte ljuga och säga att det inte intresserar mig, men utöver det är det den här ångesten, som jag vill tro beror på något annat än att jag inte vet om huvudpersonerna ska få ihop det. Jag grubblar över hur människor beter sig i extrema situationer. Och hur jag själv skulle göra? Hur gör man för att behålla sin empati när världen är ordnad så att man klarar sig bättre om man inte har någon?

I böckerna två och tre, när upproret växer till krig, visas med all önskvärd tydlighet hur ingen sida i ett krig kan vara god. Jag tänker att böckerna skulle vara utmärkta att använda i samhällsundervisningen i skolan, eller varför inte i filosofin. Här finns då gott om diskussionsunderlag.

Språket är avskalat, koncist. Det är vilsamt på något vis, jag följer med motståndslöst. Det är också väl synkat med huvudkaraktären, berättarrösten. Hon, Katniss, är ju också mycket rakt på sak, så lite romantiker som man kan bli. Och trots allt sitt hjältemod är hon inte någon frälsarfigur, utan tämligen mångbottnad. I bok två och tre tycker jag stundtals rätt illa om henne. Hon är helt enkelt ytterst mänsklig, om än väldigt duktig på att skjuta med pilbåge och utföra hjältedåd, och jag tror att mycket av min ångest beror på det. Det går inte att avfärda henne. Hon skulle kunna vara rebell från Syrien, barnsoldat i Uganda, förtryckt och isolerad i Nordkorea. Någon av alla dem jag inte orkar tänka på. Nu blir jag tvingad och plötsligt har alla mina skydd rivits ner. Jag kan inte läsa tidningen, för då påminns jag ju igen och igen om att även om romanvärlden kan tyckas helt barbarisk med sina direktsända barnamord, är verkligheten värre. Det är olidligt. Jag ser mig själv i de bortskämda, empatilösa huvudstadsinvånarna, de som Katniss föraktar. Och jag skäms. På det sättet tror jag att jag är den ideala läsaren, att författarens syften når mig precis som det var tänkt. Vilket förstås får mig, lätt bekymrad, att undra hur “dagens ungdom” läser serien. Blir det bara team Peeta eller Gale över alltihopa? Det skulle nog vara bra om samhällslärarna i högstadiet och gymnasiet styrde upp lite här! tänker jag igen.

På tal om Peeta så är han i mina ögon både det bästa och det sämsta med trilogin. Visst, han är ju helt underbar, maskrosen som lovar nytt liv (för att använda en liknelse ur boken). Men finns det så fantastiska människor som han? Då i princip alla andra karaktärer visar både bättre och sämre sidor, framstår Peeta som ett under av osjälvisk kärlek och godhet, en vältalig svärmorsdröm som både bakar och målar tavlor. Visst kan han bli arg och ledsen, men då av de rätta anledningarna. Författaren måste se till att han blir hjärntvättad innan han kan bete sig på ett mindre trevligt sätt, och till och med det lyckas han övervinna. Jag är team Peeta förstås, men jag är tveksam till att hans like står att finna annat än i fiktionen.

Jag såg för övrigt filmen först. Med filmen färsk på näthinnan tyckte jag att första boken var i det närmaste genial. I andra och tredje delen kompliceras både intrig och karaktärer, och det är inte alltid jag tycker att det funkar. All action är förlorad på mig, och jag blir less på att varje kapitel slutar med en obligatorisk cliffhanger. Istället skulle jag vilja ha mer förklaringar till varför huvudpersonerna beter sig som de gör. Mer psykologi! Men i slutändan kapitulerar jag ändå, och längtar lite tills min dotter blir tonåring så jag kan läsa och diskutera med henne.

Feel good för svennekidsen

Bok 2 2015 - Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo

Jag är svag för genren "ungdomsböcker". Det tog rätt lång tid för mig att fatta att en faktiskt fick gå till bibliotekets vuxenavdelning och välja böcker utan att vara helt vuxen. Jag höll mig främst till ungdomsfacket ända upp i gymnasiet, innan influenser från mer bildade hem fick mig att förstå att en bokmal förväntas läsa Kafka och sånt. I många fall kan dock uppdelningen mellan ung och vuxen kännas oklar. Jag tänker mig att en ungdomsbok är en bok skriven för unga människor. Gott så. En ung människa har ju alla varit och har alla i sig nånstans. Jag älskade senast Hungerspelen-serien och Cirkeln-diton. Tar fortfarande en sväng till ungdomsavdelningen på biblioteket ibland och hittade vid en sån Lisa Bjärbos första bok. Hennes namn kände jag igen på grund av hennes blogg, som jag följde ett tag. (Hon var nämligen gravid i samma vecka som jag var, för cirka tre år sedan, och jag läste då maniskt ett gäng bloggar vars skribenter var i samma tillstånd.) 

Den här boken känns däremot skriven för ungdomar, kids mer än den allmängiltiga unga människan. Visst slår ett och annat an i den inre tonåringen när jag läser, men än mer frustar den inre tonåringen irriterat av att det känns för inställsamt ungdomsanpassat. Lagom lättsmält liksom, som om tonåringen inte kan ta till sig svårare eller djupare. 

Nej, den är varken svår eller djup. Känslan är snarare feel good hollywoodstyle. Den charmiga, struliga men ack så söta flickan (lite manic pixie dream girl över henne, trots att det faktiskt inte är en kille som hittat på henne). Den snälla men lite tråkiga pojken. Välartade medelklassbarn i villaidyllen som dricker sig fulla vid någon fest ibland, men inte redlöst, som skolkar ibland, men gör sina matteläxor. Flickan och pojken har alltid varit bästa vänner (bara det gulliga i det liksom, jag känner ingen som haft ett sånt bästisförhållande på riktigt, bara sett på film). Förvecklingar uppstår när pojken inte kan hålla sin fyra år långa förälskelse hemlig längre. Dessutom finns här den obligatoriska kraschade villaidyllen: en skilsmässa. Och! Ett inslag av oskyddat sex. Är det bara jag som får känslan av formulär 1a för genren ungdomsbok? Jag vill inte förringa hur jobbigt det kan vara att vara olyckligt kär, att ha föräldrar som skiljer sig, att vara orolig för en oönskad tonårsgraviditet. Jag tycker tyvärr att det är just vad boken gör. De skilsmässor jag har erfarenhet av har varit något helt annat än den som beskrivs, och det gör mig lite provocerad. Har en känsla av att jag som tonåring hade avfärdat boken med ett favoritcitat av Morrissey: It says nothing to me about my life. Eftersom jag nyss läst Arkan Asaad (se två inlägg ner) börjar jag också fundera på hur en kille som han, eller hans romankaraktär, nittonåringen Amàr, hade uppfattat den här boken. Stackars rika och trygga svennebarn liksom, såg du din mamma lite full en gång?

Språket känns väldigt bekant. Stilgreppet är någon slags självironi vanlig bland ungdomar, inklusive mig själv, när jag var ung (00-tal). En säger till exempel "Det var ju jättesmart av mig, verkligen" fast en egentligen menar tvärtom. Det blir tröttsamt i längden, hoppas dagens tonåringar lagt av med det. Boken blir också tröttsam rätt fort. Men vadå, måste en bok ha nåt slags psykologiskt djup för att vara bra? Jamen det tycker jag. Ungdomsbok eller ej. Finns ju mängder av bilderböcker som håller det måttet, så det borde inte vara så svårt. 

I Födslopalatsets inre

Läser förlossningslitteratur. Till den där Att möta förlossningssmärtan hör avslappningsövningar som jag lyssnar på varje kväll. En ska då föreställa sig en trygg och vacker plats att föda på, och när jag har gjort det har jag också kommit att tänka på Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Visst födde kvinnorna i palats i landet Egalia? Jag har inte läst boken sedan jag var arton, men den står i bokhyllan. Hittade där en annan sorts förlossningsberättelse i kapitlet I Födslopalatsets inre.

När direktör Bram ska föda finns en ceremonimästare, två barnmorskor och en kör på plats. Samt förstås de inbjudna gästerna. Rummet är trekantigt med statyer i hörnen. En orgel spelar, kören sjunger de sånger som hör de olika faserna till. Direktör Bram styr och kommenterar själv förloppet i mikrofon. Barnmorskorna masserar och smörjer henne med oljor. Hon arbetar sig igenom förlossningen i njutning och extas.

"Barnmorskorna gned henne över höfterna och korsryggen. Bram stönade vällustigt. Hon smordes in med exotiska oljor i livgångsöppningen. Hennes andedräkt blev högre och övergick i ett jämnt, rytmiskt brus av vällust. Barnmorskorna arbetade intensivt, gned in henne med väldoftande krämer överallt på kroppen, masserade livsläpparna, gjorde dem varma och mjuka, redo för sista insatsen. Bram grep mikrofonen och förkunnade: 'Huvudet kommer ut ur livmodersmunnen!'"

Ska anamma tanken att föda ärofullt och i njutning, men tycker inte det här med publik är så tilltalande. Däremot födslopalats. I staden Egalsund var det nya födslopalatset "den största engångsutgift kommunen haft i sin budget". Mer sånt tack, landstinget.

Action-dokumentär

Bok 1 2015 - Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad

När jag skulle kolla hur länge Skärholmens bibliotek hade öppet idag såg jag att de hade en bokcirkel om någon vecka. Jag älskar bokcirklar. Den aktuella boken var Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad. Den fanns som e-bok så jag laddade ner den och läste lite då och då under dagen. 150 e-sidor gick snabbt att läsa ut. Det var också en snabb bok, som action, med drama och tragik som beskrivs pang på med några direkta meningar. En action-dokumentär om svåra saker. Att innehållet är självupplevt och självterapi framgår i efterordet, men känns från första sidan. Det är inte språkligt finlir, snarare att häva ur sig sådant som burits tungt och för länge.

Amàr följer med till Kurdistan för att hälsa på sin pappas släkt. Snart går det upp för honom att han förväntas gifta sig med sin kusin, Amina. När han säger nej blir han utfryst ur familjegemenskapen. Hans pressade pappa får en hjärtattack. Vad göra? Amàr ger med sig och någon dag senare är han gift. Efter bröllopet reser han lättad hem till Sverige, men inser redan på hemvägen att den psykiska pressen bara har börjat. Nu måste han försörja sin fru, se till att få henne till Sverige. När han får veta att det kan ta år av migrationsprocessande innan Amina kan komma andas han ut, men dämpar sin underliggande ångest med alkohol och sex tills han i en ganska klyschig, men säkert sann scen slår handen i spegeln och med blodig näve stannar den spiralen. Istället blir han kär och flyr från Migrationsverkets handlingar och dagliga samtal från den pressade och pressande fadern, in i en första kärlek. Det blir också ohållbart. Hela boken är flykt och ångest. Slutet är en ljusning.

Det går så fort att läsa att jag inte riktigt hinner ta in bokens händelser. Desperationen, känslan av instängdhet slår dock emot mig på varje sida. Det är engagerande, jag funderar hela tiden på lösningar, hur borde han ha gjort istället? Som om jag skulle ha något att säga om det, annat än att huvudpersonens problem ger perspektiv. Min förvärrade foglossning till exempel, ett tillfälligt handikapp som gör att jag hinner läsa mer. Och starta en bokblogg.