Vårvinterläsning

Bok 4 2015 - Trollvinter av Tove Jansson (omläsning)

Det finns en muminbok för varje årstid. Det här är förstås vinterns, men också den tidiga våren, vårvinterns. Vårvintern när solen skiner över snön, det skymtas fläckvis mark under den och talgoxen sjunger vårsånger. Jag tror att personer uppväxta norr om Dalälven är mer känsliga för den, vårvintern och den stora vårväntan. En solig dag framåt och två snöstormar tillbaks. Mumintrollet som hänger guldband i öronen den första dagen som solen väntas tillbaka och sedan i förtvivlan ser den försvinna bortom isen igen. Isen, jag tänker på den massiva runt Helsingfors vintern 2009-2010, hur jag efter jobbet gick ut på den och undrade hur den nånsin skulle kunna smälta hur mycket än solen sken.

Det var en dag med vårvinterkänsla och jag låg på soffan i min blandning av sjukskrivning och gravidledig väntan och läste nästan hela boken i ett svep. Tänkte på hur flera av böckerna har uppväxt och frigörelse som ett tema, barner som provar att släppa taget om familjen. I den här boken alltså Mumin som på egen hand tar sig an vintern. Samt alla oväntade och svältande gäster som dyker upp efter den stora kylan. Lär känna Too-ticki och andra mer skygga varelser, ser lilla My mest på avstånd när hon tillägnar sig alla vintersporter. Klarar sig, ända tills isen spricker, My behöver räddas och Mumin räddar men rämnar i vattnet. Då blir han förkyld. Och då vaknar mamman. Ännu behöver han mamman att återvända till och omhändertas av. En fin bild av en uppväxt, en sån med frihet under ansvar och en självklar trygghet i bakgrunden.

Pirater vs. rysk poet

Bok 3 2015 - Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson

Skådespelerskan Louise Ryme läste den här boken för mig till och från jobbet mina sista arbetsveckor. Det var ett lyxigt sätt att få i sig boken. Hennes tonfall och skånska, det låter klyschigt men, det blev en levande bok. Hon läste inte bara för mig förstås, boken var P1:s Radioföljetong. (Älskar P1!)

Amanda Svensson verkar ha roligt när hon skriver. Det känns i alla fall så, som att hon leker. Det gör hon säkert inte, men språket lockar en att tro det. Hennes formuleringar, ordval och referenser är alltid på pricken, tycker jag. (Det spelar säkert in att vi båda är 80-talister.) Boken börjar också som en lek, men det roliga, om det någonsin är roligt, tar snabbt slut. Den 19-åriga huvudpersonen börjar på folkhögskola. Hon träffar en jämngammal pojke, blir äntligen sedd av någon. Fast... det blir hon ju inte. Hon blir projektionsyta för hans fantasier. Och han är tyvärr helt sjuk i huvudet. En pojke som hatar kvinnor.

Tack och lov är det här en sjörövarsaga och inte en deckare, även om det nu när jag tänker på det kan hittas likheter mellan Lisbeth Salander och huvudpersonen och hennes kompanjon. För hon får en kompanjon, en partner i brott, någon som äntligen ser henne, både i fantasin och i verkligheten. Hon är lite för bra för att vara sann, Ilse som hon heter. Men jag köper det, för det är trösterikt. Och för att jag köper allt Amanda Svensson skriver, av pur beundran.