Bok 3 2015 - Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson
Skådespelerskan Louise Ryme läste den här boken för mig till och från jobbet mina sista arbetsveckor. Det var ett lyxigt sätt att få i sig boken. Hennes tonfall och skånska, det låter klyschigt men, det blev en levande bok. Hon läste inte bara för mig förstås, boken var P1:s Radioföljetong. (Älskar P1!)
Amanda Svensson verkar ha roligt när hon skriver. Det känns i alla fall så, som att hon leker. Det gör hon säkert inte, men språket lockar en att tro det. Hennes formuleringar, ordval och referenser är alltid på pricken, tycker jag. (Det spelar säkert in att vi båda är 80-talister.) Boken börjar också som en lek, men det roliga, om det någonsin är roligt, tar snabbt slut. Den 19-åriga huvudpersonen börjar på folkhögskola. Hon träffar en jämngammal pojke, blir äntligen sedd av någon. Fast... det blir hon ju inte. Hon blir projektionsyta för hans fantasier. Och han är tyvärr helt sjuk i huvudet. En pojke som hatar kvinnor.
Tack och lov är det här en sjörövarsaga och inte en deckare, även om det nu när jag tänker på det kan hittas likheter mellan Lisbeth Salander och huvudpersonen och hennes kompanjon. För hon får en kompanjon, en partner i brott, någon som äntligen ser henne, både i fantasin och i verkligheten. Hon är lite för bra för att vara sann, Ilse som hon heter. Men jag köper det, för det är trösterikt. Och för att jag köper allt Amanda Svensson skriver, av pur beundran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar