Bok 7 2015 - De målade grottornas land av Jean M Auel (sista delen i serien Grottbjörnens folk)
Grottbjörnens folk, den där tantsnuskserien? Ja, ja, visserligen lärde de första böckerna i serien mitt mellanstadie-jag om sex på ett roligare sätt än Kropp&Knopp-spalten i Kamratposten, men, det är inte det som är grejen. Och i den här boken har Auel för övrigt nästan helt lämnat sexskildringarna för otroligt, och då menar jag otroligt, detaljerande beskrivningar av stenåldersvardag och ...grottmålningar. Vilket kan upplevas som mördande tråkigt om man inte, som jag, sedan barndomen haft "förr i tiden" som specialintresse. Ju mer förr i tiden, desto bättre. Och mycket mer förr än 25 000 år går inte att komma i skönlitteraturen (vad jag vet?). Så jag plöjer den här boken med bibehållet intresse till sista sidan, och läser sedan på om författaren. Vilken research hon har gjort och vilket enormt skrivjobb hon gått i mål med, ju. Många gånger när jag sedan läser Lasse Bergs Gryning över Kalahari tänker jag "precis som i Grottbjörnens folk!", nästan som hon gjort fiktion av det man i nuläget vet och tror om de första européernas sätt att leva.
Ayla, huvudpersonen, påminner om en flickbokshjältinna med sin klokhet, godhet och skönhet. Stenålders-Kulla-Gulla alltså, och ännu mer, nästan superhjälte, allra minst geni. Hon uppfinner hejvilt och tänker ständigt nytt. Men det gjorde ju Leonardo Da Vinci också, klart det fanns bortglömda kvinnliga genier som hon i historien. Det är roligt att tänka sig Ayla som ett slags urmoder.
Även om jag faktiskt tycker det är intressant att läsa om vilka örter Ayla plockade och gjorde läkande te på, blir det lite tjatigt att det beskrivs varje gång hon gör det. Och varje gång hon ammar (den ömma igenkänningen jag som ammande mor känner första gången blir sedan liksom urvattnad). Händelser från de tidigare böckerna kan behöva återberättas någon gång, men inte stup i kvarten. Det är mycket som blöts och stöts och upprepas, med andra ord. Rent språkligt är det väl inte så mycket att hurra över i den här boken. Dialogerna... nej. Men den här världen som böckerna byggt upp, den fascinerar mig oerhört. Så kudos till Jean! (Som för övrigt fyller år samma dag som jag och är finskättling, född Untinen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar