Moa vs. Ivar

Bok 5 och 6 2015

Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson

För tio år sedan läste jag litteraturvetenskap med genusinriktning, Ebba Witt-Brattström var min professor och för varje kanoniserad manlig författare ställdes en kvinnlig i bredd. Moa var nog den som stod allra bredast bredvid sina manliga kollegor i 30-talets arbetarlitteratur. Ebba visade på hur hon influerat autodidakterna med Ivar och (maken) Harry i spetsen. Harry har jag läst och tyckt mycket om, men Ivar tappade jag helt lusten för på den där kursen. Jag rotar fram vad jag skrev i en gammal hemtenta:

“Där de manliga trettiotalsförfattarna förespråkar fri kärlek eftersträvar Moa Martinson framför allt öppenhet och förståelse för den kvinnliga sexualiteten och allt som den tillhör. Moa Martinson visade att sexuell frigörelse för kvinnorna var något mycket mer komplicerat än vad hennes manliga kollegor verkade tro. Den fria kärlek de förespråkade kunde för kvinnor innebära riskfyllda, till och med dödande aborter, könssjukdomar, oäkta barn, utanförskap och fattigdom. Med Kvinnor och äppelträd och efterföljande böcker gick hon i dialog med de manliga primitivisterna för att visa sexualitetens problematik ur ett kvinnligt perspektiv.”

Men det var en slump att jag läste de här böckerna parallellt. Den här andra graviditeten ville jag, precis som den förra, gärna läsa förlossningsberättelser. Men när jag tidigare plöjde föräldraforum på nätet ville jag nu ha ett annat perspektiv. Därav Egalias döttrar (se inlägg nedan) och Kvinnor och äppelträd. Det finns en scen när den ena huvudpersonen, Sally, föder ensam på golvet i sin lilla stuga.

Ivars bok Kungsgatan blev vald till årets “Stockholm läser”-bok. Så jag tänkte okej då, det är väl dags.

Moas bok sträckläste jag. Att inte hon var den som fick sitta i Svenska akademien och ge sig själv Nobelpris istället! (Inte för att Ivar fick det heller, men nog tycker jag att Moa är ett större geni än både hennes ex Harry och Eyvind Johnson tillsammans!).
Ivars tegelsten är jag inte färdig med än, fyra månader efter start. Hans syn på kvinnlig sexualitet stör mig fortfarande mest, men dessutom är han tråkig. Jag blir inte nyfiken på vad som ska hända hans romankaraktärer, de känns som typer och inte människor. Han har sina stunder, framför allt när han beskriver glappet mellan generationer, de komplicerade förhållandena mellan huvudpersonerna och deras föräldrar. Hur de unga vuxna både vill förkasta sina föräldrar och allt de står för, och få deras uppskattning och beröm. Kanske tar sig Kungsgatan än mer på slutet, men jag har inte lust att lägga mer tid på den.