Bok 10 2015 - I tystnaden begravd av Tove Alsterlind
Deckare brukar jag bestämt hålla mig ifrån, ty jag har fördomar om sådana. Den här trodde jag var en romaaaaan. Jag har haft den som e-bok i mobilen i två år nu, som bra-att-ha-läsning. DN brukar bjuda sina prenumeranter på e-böcker ibland, jag har samlat på mig ett gäng. Jag började tillslut med denna i väntan på en buss.
Inledningen är förstås ett mord, på en eljest gubbe i Tornedalen. Tornedalen! Boken utspelar sig också i Sollentuna, Karelen och Sankt Petersburg och miljöbeskrivningarna är en av bokens stora styrkor. (En parentes: När jag var yngre skumläste jag alltid miljöbeskrivningar i ultrarapid för att komma framåt i handlingen. Har uppenbarligen blivit mer tålmodig.) Perspektiven skiftar mellan en journalist som söker sitt ursprung, en pensionerad polis som inte kan låta bli att gräva i det inledande mordet, och en ryss med skiftande identiteter på flykt. Ganska uppenbart att det är en deckare kan en tycka, ja. Såhär i efterhand är det en hel del som är enligt receptet. Det här med pensionerad polis och grävande journalist... Skulle önska att deckarförfattare var lite mer påhittiga i val av yrken till sina karaktärer. Jag hade också svårt för inslagen av relationstrubbel och "romantik", i brist på bättre ord, som kändes, jag vet inte, inslängda för att tillfredsställa en lysten läsarskara. I övrigt inga invändningar. Bokens kärna är berättelsen om några av de svenskar som utvandrade till Sovjet i början av 1900-talet, med drömmen om att bygga en arbetarrepublik. Och kanske framför allt vad som hände med dem som blev kvar väntandes. Jag tänkte först, varför hitta på en mordgåta, varför inte bara skriva en romaaaan, författaren har ju gott om kött på benen för en sådan. Men å andra sidan, som ett sätt att sprida kunskap om sovjetutvandrarna och deras öden är nog en deckare ett medel som når fler läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar